İsveççe Meal — Rowad Tercüme Merkezi — Nebe' 78:1 – Nas 114:6

Vad är det de frågar varandra om?

Om den väldiga nyheten,

som de är så oense om.

De ska snart få veta!

Ja, de ska sannerligen snart få veta!

Har vi inte gjort jorden till en plats att leva på,

och bergen till stadiga pålar?

Och vi har skapat er i par,

och vi har gjort sömnen till en tid för vila,

och natten till ett skylande täcke,

och vi har gjort dagen till en tid för arbete.

Och ovan er har vi byggt sju väldiga [himlar],

Och [där har vi] satt en flammande ljuskälla.

Och vi låter regnet strömma ymnigt från de tunga molnen,

för att frambringa säd och växtlighet,

och tätt bevuxna trädgårdar.

Dagen då allt avgörs har en fastställd tidpunkt.

Det är dagen då det blåses i hornet och ni alla träder fram i skaror,

och himlen öppnas upp som portar,

och bergen drivs bort och blir till hägringar.

Helvetet står sannerligen redo –

det är den slutliga boningen för de som överskred alla gränser.

Där ska de förbli i evigheter,

utan svalkande [lindring] och utan dryck,

annat än skållhett vatten och rinnande sårvätska –

en passande vedergällning.

De fruktade aldrig räkenskapen,

och avvisade fullständigt våra budskap.

Men allt detta har vi nedtecknat i en bok.

[Och det sägs till dem:] ”Känn nu [på följderna]! Vi ska bara låta ert lidande tillta.”

För de gudfruktiga väntar en storslagen seger:

trädgårdar och vinrankor,

och jämnåriga kvinnor med ungdomlig skönhet,

och vinbägare fyllda till brädden.

Där hör de varken tomt prat eller lögn.

Allt detta är en belöning från din Herre; en fulländad gåva.

Han är Herren över himlarna och jorden och allt däremellan, den Nåderike – ingen förmår att tilltala honom.

Den dagen då anden [Gabriel] och änglarna står i led kommer ingen att kunna yttra ett ord, utom den som den Nåderike har gett tillstånd och som säger det rätta.

Denna dag är en säker verklighet; låt därför den som så önskar välja en väg tillbaka till sin Herre.

Vi har varnat er för ett nära förestående straff – en dag då människan ska se resultatet av sina gärningar, och den otrogne utropar: ”Om jag ändå vore stoft!”

Vid de [änglar] som med kraft rycker loss [de otrognas själar],

och vid de som varsamt lösgör [de troendes själar],

och vid de som svävar fram [mellan himmel och jord],

och vid de som skyndar i iver [att lyda sin Herre],

och vid de som fullgör vad de befallts –

den dag då den första stöten får allt att skaka,

följd av ytterligare en!

Det är en dag då hjärtan ska skälva [av fruktan],

och blickar sänkas i förödmjukelse.

De säger: ”Ska vi verkligen återföras till vårt tidigare tillstånd,

efter att vi har förvandlats till förmultnade ben?”

De fortsätter: ”En sådan återkomst skulle i så fall bli vår undergång.”

Men det räcker med ett enda dån,

och plötsligt är de alla åter på jordens yta.

Har berättelsen om Mose nått dig?

När hans Herre kallade honom i den heliga dalen Ṭuwā:

”Gå till Farao; han har överskridit alla gränser!

Och säg: ’Vill du inte bli renad [från synd],

och låta mig leda dig till din Herre, så att du fruktar honom?’”

Mose visade honom det största tecknet,

men Farao avvisade det och trotsade.

Sedan vände han sig bort och strävade [för att motarbeta sanningen],

och samlade sitt folk och utropade:

”Jag är er herre, den högste!”

Och så straffade Gud honom med ett avskräckande straff både i det kommande och det nuvarande livet.

I detta finns sannerligen en lärdom för den som fruktar Gud.

Skulle ni då vara svårare att skapa än himlen? Han uppförde den,

och höjde dess valv och fulländade [dess form],

och han drog nattens mörker över den och lät dess morgonljus bryta fram.

Sedan bredde han ut jorden,

och han lät dess vatten välla fram och dess betesmarker gro,

och förankrade bergen djupt –

allting till nytta för er och er boskap.

Men när den omskakande katastrofen inträffar;

dagen då människan minns vad hon har strävat efter,

och den flammande elden ställs fram, tydligt för alla att se –

då ska den som överskred gränserna

och satte det jordiska livet främst

få den flammande elden som sitt slutliga tillhåll.

Den däremot som fruktade att stå inför sin Herre och höll sin själ tillbaka från onda begär,

ska få paradiset som sitt slutliga tillhåll.

De frågar dig om den yttersta stunden: ”När ska den komma?”

Det är inte upp till dig att ange dess tidpunkt –

din Herre är den ende som vet när den ska ske.

Din uppgift är enbart att varna den som bävar för den.

Den dag de får uppleva den ska det kännas som om de endast tillbringat en kväll eller en morgon [på jorden].

Han rynkade pannan och vände sig bort

därför att den blinde kom fram till honom.

Vad vet du – kanske kommer han att rena sig [från synd],

eller lyssna till en påminnelse som skulle gagna honom?

Den som anser sig vara utan behov [av ditt kall] –

honom ägnar du din uppmärksamhet,

fast det inte är ditt ansvar om han låter bli att rena sig.

Men den som ivrigt söker sig till dig,

med bävan inför sin Herre,

från honom viker du undan.

Gör aldrig så igen! Detta är en påminnelse.

Den som vill kan ta den till sig.

Den är nedskriven på ädla blad;

upphöjda och renade,

och i händerna på [himmelska] budbärare –

ädla och fromma.

Förgjord är människan; så djupt försjunken i otro hon är!

Av vad skapar han henne?

Han skapar henne av en droppe säd för att sedan forma henne.

Därpå gör han vägen ut [ur moderlivet] lätt för henne.

Till sist låter han henne dö och begravas.

Och när han vill, återuppväcker han henne.

Nej, hon har ännu inte fullgjort det han ålagt henne!

Låt människan begrunda sin föda:

vi låter regnet ösa ner;

därefter klyver vi jorden helt och hållet,

och låter korn skjuta upp ur den,

och druvor och späda skott,

och oliver och dadelpalmer,

och lummiga trädgårdar,

samt frukt och bete –

till nytta för er och er boskap.

Men när det öronbedövande dånet ljuder;

den dagen flyr människan från sin egen bror,

och från sin mor och sin far,

och från sin hustru och sina barn.

Den dagen är var och en upptagen med sitt.

Den dagen skiner vissa ansikten.

Och de skrattar, fyllda av glädje.

Men andra ansikten ska den dagen täckas av damm,

och svepas in i djupt mörker.

Dessa är de otrogna syndarna.

När solen rullas ihop [och slocknar],

och stjärnorna [tappar sitt sken och] faller,

och bergen sätts i rörelse,

och de dräktiga kamelerna lämnas åt sitt öde,

och vilddjuren förs ihop,

och haven fattar eld,

och själarna förs samman,

och den nyfödda flickan, som begravdes levande, blir tillfrågad

för vilket brott hon dödats,

och [räkenskapens] böcker öppnas,

och himlen rycks bort,

och helvetselden flammar upp,

och paradiset förs nära –

då ska varje själ få veta vad hon tidigare förberett [för denna dag].

Jag svär vid stjärnorna som försvinner ur sikte;

som rör sig på sin bana och sedan gömmer sig,

och vid natten när den sänker sitt mörker,

och vid gryningen när den sprider sitt ljus –

att denna [Koran] sannerligen är ord som förmedlas av en ädel budbärare,

en med kraft och högt ansedd hos tronens Herre,

åtlydd där [i himlen] och fullt betrodd.

Er landsman har inte alls förlorat förståndet,

och han såg verkligen [Gabriel] vid den klara horisonten,

och han undanhåller inget från det fördolda [som han har anförtrotts att förmedla].

Detta är inte ord från någon förkastad djävul.

Så vilken väg ska ni nu ta [för att avvisa detta budskap]?

Detta är bara en påminnelse för skapelsens alla folk;

för den av er som vill gå den raka vägen.

Men ni kan inte vilja det om inte Gud, världarnas Herre, vill det.

När himlen bryts upp,

och stjärnorna skingras [och faller],

och haven bryter igenom sina gränser [och flyter samman],

och gravarna vänds ut och in –

då ska varje själ inse vad den har utfört och vad den har försummat.

Människa! Vad är det som har förlett dig beträffande din givmilde Herre?

Han som skapade och formade dig och gav dig [en kropp med] fulländade proportioner,

och som sammanfogade dig till den gestalt han själv valt.

Men nej, ni fortsätter ändå att förneka domen!

Det finns dock vakande [änglar] över er,

ädla förtecknare,

som vet vad ni tar er för.

De fromma ska vara i ljuvlig salighet,

medan de ogudaktiga ska vara i den flammande elden.

Där ska de brinna på domedagen,

och de kommer aldrig att kunna ta sig ut.

Så vad kan låta dig förstå vad domedagen är?

Ja, vad kan få dig att förstå vad domedagen verkligen är?

Det är den dag då ingen själ kan hjälpa en annan; den dag då beslutet helt och hållet är upp till Gud.

Ett hårt straff väntar de som fuskar med mått och vikt;

de som kräver exakt och fullt mått av folk varje gång det mäts upp åt dem,

men som när de själva mäter upp eller väger åt andra, ger mindre än de ska.

Tror de inte att de ska uppväckas,

till en väldig dag –

den dag då alla människor ska stå inför världarnas Herre?

Sannerligen, de ogudaktigas register finns i Sijjīn.

Och vad kan få dig att förstå vad Sijjīn är för något?

Det är en noggrant bevarad bok.

De som förkastade tron är den dagen helt förlorade –

dessa, som förnekade domedagen.

Och ingen förnekar den förutom någon som överskridit alla gränser och fullt genomsyrats av synd.

När våra verser reciteras för honom säger han: ”Det där är bara gamla sagor!”

Inte alls! Men deras hjärtan har förmörkats av vad de gjort.

Den dagen ska de sannerligen förvägras att se sin Herre.

Sedan kastas de i den flammande elden.

Och därefter ska det sägas: ”Detta är det som ni brukade förneka!”

De frommas register finns sannerligen i Illiyyūn.

Och vad kan få dig att förstå vad Illiyyūn är för något?

Det är en noggrant bevarad bok,

som bevittnas av de [änglar] som står Gud nära.

De fromma ska förvisso leva i lycksalighet,

vilande på divaner, blickande omkring.

Du ser glädjens lyster i deras ansikten.

De serveras ett vin, väl förseglat,

med en eftersmak av mysk. Så låt detta vara det de tävlar om!

Den är blandad med Tasnīm;

en källa varur de som står nära Gud dricker.

De som var förhärdade i synd brukade skratta åt de troende,

och när de gick förbi dem utbytte de menande, hånande blickar.

När de sedan återvände till sina familjer var det under skämt och skratt.

Och när de såg de [troende] brukade de säga: ”De där är verkligen vilse!”

Men de var ju inte satta att vaka över dem.

Den dagen är det de troende som skrattar åt de otrogna,

vilande på divaner, blickande omkring.

Har inte de otrogna fått den belöning de förtjänade?

När himlen rämnar,

och lyder sin Herre – som den måste.

Och när jorden breder ut sig,

och kastar ut sitt inre och töms,

och lyder sin Herre – som den måste.

Människa! Du arbetar dig mödosamt fram mot din Herre, och du ska möta honom.

Den som då får ta emot sin bok i höger hand,

han ska få en lätt räkenskap,

och återvända till sin familj, full av glädje.

Den däremot, som får ta emot sin bok bakom ryggen,

han kommer att ropa efter förintelse,

och kastas i den flammande elden.

Han levde glad [och obekymrad] bland sina närmaste,

och trodde att han aldrig skulle återvända [till sin Herre].

Men jo! Hans Herre har alltid haft full insikt om honom.

Så jag svär vid skymningens röda sken,

och vid natten och allt den höljer,

och vid månen i sin fullhet –

ni ska sannerligen gå från en fas till en annan.

Så hur kommer det sig då att de inte tror,

och att de, när Koranen reciteras för dem, inte faller ned på sina ansikten?

Nej, de otrogna avvisar det i stället som lögn.

Och Gud vet fullt ut vad de bär inom sig.

Så ge dem bud om ett plågsamt straff.

De däremot, som tror och handlar rättfärdigt, ska få en aldrig sinande belöning.

Vid himlarymden med dess stjärnformationer,

och vid den utlovade dagen,

och vid vittnet och det som bevittnas.

Förgjorda är de som anlade gropen –

[och tände] en eld, rik på bränsle, [för att kasta de troende i den].

De slog sig ner vid den

för att bevittna det de gjorde mot de troende.

Deras hat mot dem grundades inte på något annat än deras tro på Gud – den Allsmäktige, den Lovprisade.

Han som äger herraväldet över himlarna och jorden; Gud är vittne till allt.

De som plågade de troende männen och kvinnorna och inte ångrade sig ska få helvetet som straff och ett brännande lidande.

Men de som tror och handlar rättfärdigt ska få trädgårdar, genom vilka floder rinner – detta är den stora segern!

Din Herres straffande grepp är sannerligen hårt.

Han är den som påbörjar [skapelsen] och återupprättar den.

Och han är den ständigt Förlåtande, den djupt Kärleksfulle –

ägaren till den majestätiska tronen;

den som alltid fullbordar sin vilja.

Har du nåtts av berättelsen om härskarorna;

Farao och Thamūd?

Ändå fortsätter de otrogna att förkasta tron,

men Gud omsluter dem från alla håll.

Nej – detta är en ärorik Koran,

i en väl bevarad tavla.

Vid himlen och al-Ṭāriq!

Och vad kan låta dig förstå vad al-Ṭāriq är för något?

Det är stjärnan vars ljus tränger igenom [mörkret].

Varje själ har sannerligen en väktare över sig [som bevarar hans gärningar].

Så låt människan tänka efter: av vad har hon skapats?

Hon har skapats av en utströmmande vätska

som tränger fram mellan ryggrad och bröstben.

Han är sannerligen kapabel att återuppliva henne.

Den dag då de innersta hemligheterna avslöjas

står hon maktlös, utan något stöd.

Vid himlen med dess återkommande regn,

och vid jorden, klyvd av spirande växtlighet –

detta är verkligen ett avgörande budskap,

och inte något att ta lätt på.

De smider sina planer,

och jag smider även mina planer.

Så ge de otrogna en stunds uppskov. Ja, låt dem få en kort respit.

Upphöj din Herres namn – den Högste,

han som har skapat och format,

och som har fastställt måtten och väglett,

och som låter betesmarken växa fram,

och sedan får den att vissna och svartna.

Vi ska låta dig recitera [Koranen] så att du inte glömmer,

förutom det som Gud vill. Han vet det som görs öppet och det som hålls dolt.

Vi ska göra vägen till det goda lätt för dig.

Påminn därför – om påminnelsen gagnar.

Den som bävar inför sin Herre tar lärdom,

men den mest olycksalige vänder sig bort,

och han ska brinna i den väldiga elden,

där han varken ska dö eller leva.

Det ska gå väl för den som renar sig [i tro och handling],

och prisar sin Herres namn och ber.

Men ni föredrar det jordiska livet,

trots att det kommande livet är bättre och mer bestående.

Detta finns sannerligen i de tidigare skrifterna;

i Abrahams och Moses skrifter.

Har du nåtts av nyheten om den omskakande händelsen?

Det är en dag då vissa ansikten förnedras,

slitna av möda och ansträngning.

De ska träda in i en glödhet eld,

och ges att dricka ur en kokande källa.

Deras enda föda är en uttorkad törnbuske,

som varken ger näring eller stillar hunger.

Andra ansikten ska den dagen stråla av glädje,

belåtna med sin strävan.

De ska vistas i en upphöjd trädgård.

Där ska de inte höra några tomma ord.

I den finns porlande källor,

och upphöjda divaner,

och framställda bägare,

och dynor lagda på rad,

samt utbredda mattor.

Ser de då inte på kamelerna – hur de skapats?

Och på himlen – hur den har rests?

Och på bergen – hur de har förankrats?

Och på jorden – hur den har bretts ut?

Så påminn dem; din uppgift är blott att påminna,

och du är inte satt att bestämma över dem [genom att tvinga på dem tron].

Men den som vänder sig bort och framhärdar i otro,

honom ska Gud straffa med det strängaste straffet.

Det är förvisso till oss de ska återvända,

och det är sannerligen vi som ska hålla dem till svars.

Vid gryningen,

och vid de tio nätterna,

och vid det jämna talet och det udda,

och vid natten när den drar sig undan!

Är inte detta tillräckliga eder för den som har förstånd?

Har du inte tänkt på vad din Herre gjorde med [stammen] ʿĀd;

Iram – de med högrest gestalt –

och vars like aldrig skapats på jorden,

och [stammen] Thamūd, som högg ut [sina boningar ur] dalens klippor,

och Farao, med sina väldiga härar?

De härskade tyranniskt på jorden

och spred där mycket fördärv.

Därför lät din Herre straffets gissel falla över dem.

Sannerligen, din Herre står ständigt på vakt.

Människan är sådan, att när hennes Herre prövar henne med ära och välstånd, säger hon: ”Min Herre har hedrat mig!”

Men när han prövar henne genom att begränsa hennes uppehälle, säger hon: ”Min Herre har förödmjukat mig!”

Men, inte alls! Ni värnar ju inte den faderlöse,

och ni uppmuntrar inte varandra att ge den fattige att äta,

och ni lägger hänsynslöst beslag på allt arv,

och er kärlek till rikedom känner ingen gräns.

Men akta er! Påminn er om den dag då jorden ska skakas våldsamt, gång på gång,

och din Herre kommer, och änglarna kommer - led efter led.

Den dagen förs helvetet fram och människan ska då komma till besinning, men vad tjänar det till?

Hon utbrister: ”Om jag ändå hade förberett mig för mitt [sanna, eviga] liv!”

Den dagen ska ingen straffa på ett sätt som liknar hans,

och ingen ska fjättra på ett sätt som liknar hans.

[Och det ska sägas:] ”Du själ fylld av sinnesro!

Vänd åter till din Herre, tillfreds [med din lön] och välbehaglig [inför honom].

Träd in bland mina tjänare,

och stig in i mitt paradis.”

Jag svär vid denna stad

– och du [profet] är fri [att försvara dig] i denna stad –

och vid urfadern och hans släktled –

vi har sannerligen skapat människan till ett liv i kamp och möda.

Tror hon att ingen har makt över henne?

Hon säger [arrogant]: ”Jag har gjort av med ofantliga summor!”

Tror hon att ingen har sett henne?

Har vi inte gett henne två ögon,

en tunga och två läppar,

och visat henne de två vägarna?

Men hon tog sig inte an den branta vägen [som leder till paradiset].

Vad kan få dig att förstå vad den branta vägen är?

Det är att befria en slav,

eller att dela med sig av sin mat på en hungerns dag,

åt en faderlös släkting,

eller en nödställd, fullständigt utblottad.

Och att han därtill är bland de troende som manar varandra till tålamod och manar varandra till medkänsla.

Det är dessa som ska stå på den högra sidan.

Men de som vägrar att tro på våra budskap ska stå på den vänstra sidan.

Över dem ska eldens lågor slutas.

Vid solen och dess morgonljus,

och vid månen när den följer den,

och vid dagen när den låter allt [på jorden] bli synligt,

och vid natten när den breder sitt täcke [över jordytan],

och vid himlen och den som rest dess valv,

och vid jorden och den som brett ut den,

och vid själen och den som fulländat den,

och ingav den insikten om både dess syndfullhet och dess gudsfruktan –

det ska gå väl för den som renar den,

och det ska gå illa för den som vanärar den.

[Stammen] Thamūd vägrade i sitt trots att tro,

när den uslaste bland dem steg fram [för att slakta kamelstoet].

Guds sändebud sa till dem: ”Låt Guds kamelsto vara och låt det dricka i fred!”

Men de avvisade honom och slaktade det, så deras Herre utplånade dem fullständigt för deras synd och jämnade allt med marken,

och han fruktar inte följden därav.

Vid natten när den breder ut sitt täcke,

och vid dagen när den träder fram i klarhet,

och vid den som skapade mannen och kvinnan –

era strävanden är sannerligen vitt skilda.

Den som skänker och hyser gudsfruktan,

och tror på det goda löftet –

för honom ska vi bereda en väg till välgång.

Men den som snålar och tror sig vara självtillräcklig,

och som förnekar det goda löftet –

för honom ska vi bereda en väg till svårigheter.

Och hur gagnar hans rikedom honom när han går under?

Vi har tagit på oss att visa den rätta vägen.

Och både det kommande och det nuvarande livet tillhör oss.

Därför varnar jag er för en flammande eld!

Endast den mest olycksalige ska brinna i den;

den som vägrade att tro och vände sig bort.

Men den innerligt gudfruktige ska hållas långt bort från den;

den som ger av sin egendom för att renas [från synd].

Han gör det inte för att återgälda någon välgärning,

utan endast för att söka sin Herres, den Högstes, ansikte.

Och han ska helt visst bli tillfreds [med sin belöning].

Vid förmiddagen,

och vid natten när den stilla sänker sig –

din Herre har inte lämnat dig och han avskyr dig inte.

Och det som väntar dig är bättre än det som varit.

Och din Herre ska sannerligen ge dig, så att du blir nöjd.

Fann han dig inte faderlös och gav dig trygghet?

Och fann han dig inte utan vägledning och visade dig vägen?

Och fann han dig inte behövande och sörjde för dina behov?

Var därför inte hård mot den faderlöse

och stöt inte bort den som ber om hjälp.

Och vad gäller din Herres välsignelser – berätta om dem!

Har vi inte vidgat ditt bröst?

Och har vi inte befriat dig från din börda,

som tyngde din rygg?

Och har vi inte upphöjt ditt namn?

Sannerligen, i varje svårighet finns lättnad.

Ja, i varje svårighet finns lättnad.

Så när du är klar [med dina dagliga sysslor], ge dig då hän på nytt.

Och låt all din strävan riktas mot din Herre.

Vid fikonet och oliven,

och vid berget Sinai,

och vid denna trygga stad –

vi har sannerligen skapat människan i den allra bästa form.

Sedan lät vi henne sjunka till det allra lägsta tillstånd.

Förutom de som tror och handlar rättfärdigt; för dem väntar en belöning som aldrig sinar.

Vad kan då, efter denna [klargöring], få dig att förkasta tron på [den kommande] domen?

Är inte Gud den visaste av domare?

Läs i din Herres namn – han som skapade.

Han skapade människan av en blodklump.

Läs! Din Herre är den mest Givmilde;

som lärde [människan att använda] pennan,

och som lärde människan sådant hon inte visste.

Nej, människan trotsar verkligen alla gränser –

när hon anser att hon klarar sig helt själv.

Men återfärden är förvisso till din Herre.

Har du sett den som försöker hindra

en tjänare när han ber?

Har du inte tänkt på huruvida denne [tjänare som står i bön] följer rätt väg?

Eller manar till gudsfruktan?

Och vad säger du om den som förkastar tron och vänder sig bort?

Vet han då inte att Gud ser allt?

Nej! Om han inte upphör ska vi sannerligen gripa hans pannlugg –

denna lögnaktiges och syndares pannlugg.

Men låt honom ropa på sin närmaste krets;

vi ska ropa fram helvetets väktare.

Nej, lyd honom inte, utan fall ned i tillbedjan och sök närhet [till din Herre].

Vi uppenbarade sannerligen denna [skrift] under förutbestämmelsens natt.

Och vad kan låta dig förstå vad förutbestämmelsens natt är för något?

Förutbestämmelsens natt är bättre än tusen månader.

Under den stiger änglarna och anden [Gabriel] ned på sin Herres befallning, för att verkställa varje beslut.

Frid råder under den, fram till gryningens första ljus.

De otrogna, både bland skriftens folk och bland avgudadyrkarna, skulle inte upphöra [i sin otro] förrän det klara beviset kom till dem:

ett sändebud från Gud som reciterar renade texter,

som innehåller föreskrifter med rakt och rätt innehåll.

De som tidigare fått skriften splittrades först efter att det klara beviset nått dem.

Och de befalldes enbart att tillbe Gud, med dyrkan riktad endast till honom, som sanna monoteister, och att förrätta bönen och ge allmosan. Detta är den sanna och rätta religionen.

De otrogna bland skriftens folk och avgudadyrkarna ska vistas i helvetets eld, och där ska de förbli; de är de värsta av alla skapelser.

Men de som tror och handlar rättfärdigt; de är de bästa av alla skapelser.

Belöningen de får av sin Herre är Edens trädgårdar, genom vilka floder rinner, och där ska de förbli för evigt. Gud är nöjd med dem, och de är nöjda med honom – detta är för var och en som bävar inför sin Herre.

När jorden skälver i sitt [våldsamma och slutgiltiga] skalv,

och jorden kastar ut allt som finns i dess inre,

och människan utbrister: ”Vad är det med den?”

Den dagen ska den redogöra för allt [som skett på den],

eftersom din Herre har befallt den.

Den dagen ska människor träda fram i skaror för att se sina gärningar.

Den som gjort något så litet som ett stoftkorns vikt av gott ska se det,

och den som gjort något så litet som ett stoftkorns vikt av ont ska se det.

Vid de frustande hästarna som rusar fram,

och som slår gnistor under sina hovar,

och som anfaller i gryningen,

och som piskar upp damm,

och som tränger djupt in i [fiendens] led!

Människan är sannerligen djupt otacksam mot sin Herre,

och det är något hon själv vittnar om,

och hennes kärlek till rikedom är gränslös.

Vet hon då inte [vad som sker] när det i gravarna [kastas fram och] sprids ut,

och allt som dolts i brösten blottläggs?

Den dagen vet deras Herre allt om dem.

Den förkrossande stöten!

Vad är den förkrossande stöten?

Och vad kan få dig att förstå vad den förkrossande stöten är för något?

Det är den dag då människorna far omkring som yrande malar,

och bergen blir som kardad ull.

Den vars vågskål då väger tungt

ska få ett liv i välbehag.

Medan den vars vågskål väger lätt

ska vistas i al-Hāwiyah.

Vad kan få dig att förstå vad detta är för något?

Det är en flammande, glödhet eld!

Den ständiga jakten på mer distraherar er,

tills ni själva når gravarna.

Men nej! Ni ska få veta.

Ja, ni ska verkligen få veta.

Ja, om ni bara visste, med full säkerhet!

Ni ska sannerligen få se den brinnande elden.

Ja, ni kommer att se det med era egna ögon, med full visshet.

Den dagen ska ni helt säkert tillfrågas om alla de gåvor ni brukade njuta av.

Vid tiden!

Människan är sannerligen i förlust.

Utom de som tror och handlar rättfärdigt, och som manar varandra till sanningen och som manar varandra att vara ståndaktiga.

Ett hårt straff väntar var och en som baktalar och hånar,

och som samlar pengar och räknar varje slant.

Han tror att hans rikedom har gjort honom odödlig.

Men inte alls! Han ska störtas ner i al-Ḥuṭamah.

Och vad kan få dig att förstå vad al-Ḥuṭamah är för något?

Det är Guds tända eld!

Den tränger djupt in i hjärtat.

Den är tillsluten över dem,

med utsträckta pelare.

Vet du inte vad din Herre gjorde med elefantens här?

Lät han inte deras onda planer gå om intet?

Han sände svärmar av fåglar mot dem,

som kastade stenar av bränd lera på dem,

och han lät dem bli som avbetat strå.

Med tanke på den trygghet som Quraysh åtnjuter –

deras trygga vinterresor och sommarresor –

borde de dyrka denna helgedoms Herre;

han som gav dem mat mot hungern och skyddade dem mot fruktan.

Har du sett den som förnekar den yttersta domen?

Han är den som stöter bort den faderlöse,

och som inte uppmuntrar andra att ge mat åt den fattige.

Förlorade är de som utför bönen,

men som är försumliga med sin bön –

och som bara gör det för syns skull,

och som förvägrar andra även den allra minsta hjälp.

Vi har förvisso skänkt dig ett överflöd av gott.

Så be till din Herre och frambär ditt offer.

Det är sannerligen han som avskyr dig som är avskuren [från allt gott].

Säg: ”Ni otrogna!

Jag dyrkar inte det ni dyrkar,

och ni dyrkar inte det jag dyrkar.

Och jag kommer aldrig att dyrka det ni dyrkar,

och ni kommer inte att dyrka det jag dyrkar.

Ni har er tro, och jag har min tro.”

När Guds hjälp kommer och erövringen [av Mecka] är ett faktum,

och du ser folk anta Guds religion i stora skaror,

upphöj då din Herre och prisa hans lov och sök hans förlåtelse; han godtar alltid ånger.

Må Abū Lahabs händer förgås, och må han själv gå under!

Hans egendomar har inte gagnat honom och inte heller det han förvärvat.

Han ska kastas in i en eld med flammande lågor.

och även hans hustru, vedbärerskan,

med ett rep av tvinnade palmfibrer om halsen.

Säg: ”Han är Gud, den Ende.

Gud är den Suveräne [som alla varelser behöver].

Han har varken fött eller blivit född,

och ingen är hans like.”

Säg: ”Jag söker skydd hos morgonljusets Herre,

mot det onda i det han har skapat,

och mot det onda i nattens mörker när det tätnar,

och mot det onda hos de som blåser på knutar [för att binda en besvärjelse],

och mot den avundsjukes ondska, när avunden griper honom.”

Säg: ”Jag söker skydd hos människornas Herre,

människornas Konung,

människornas Gud;

mot viskarens ondska – han som drar sig undan,

och som ingjuter [onda] tankar i människors bröst,

vare sig han hör till jinnerna eller människorna.”